minsol

Peppar peppar ta i trä! Nu har vi varit friska i flera veckor! Skönt att vara "back on track".

Jag har en intensiv helg som började med kattutställning i Trollhättan på lördag, men jag var tvungen att bege mig hemåt kl 16 för att hinna med mitt plan till Finland, Helsinki. Mina fina fodervärdar fick ta över jobbet på utställningen då jag hade en katt som skulle upp i panel. Bara 20 minuter efter att jag lämnat utställningen ringer de och berättar att hon vunnit bästa hona korthår junior! Efter ytterligare ngn timme ringer de och berättar att hon blivit best of the best all breeds! Så stolt!! Och jag var inte där!?

Sedan blev det till att flyga, usch gillar verkligen inte uppstigningen och hatar landningen! Hade hjärtat i halsgropen. Tur det inte satt ngn brevid mig då hade jag nog klamrat mig fast i hen's arm och börjat gråta.

Hittade efter lite om och men till hotellet och intog en cider i hotellets bar. Inte jätte kul att sitta där helt ensam då det var mer eller mindre helt tomt så när som på ett äldre sällskap på 4 som satt och åt efterrätt. Hade hoppats på att wi-fi-teckningen skulle vara bättre där en på mitt rum så jag skulle kunna surfa lite fortare, men ack nej vad jag bedrog mig.
Frukosten avnjöts ute i den ljumma luften, härlig morgon!
Jag älskar det faktum att när jag gick ner för trappen från frukosten så tänkte jag "damn Im beautiful" när folk vände sig om och tittade upp när jag kom ner för trappen och de inte kunde slita blicken från mig :) det faktum att mina klackar väsnades i trappen när jag gick slog mig först efteråt, lika så det faktum att jag kanske hade ngt söl i ansiktet efter frukosten, men väl på rummet kunde jag konstatera att nej jag e bara rackarns snygg ;-P
Om jag kunde sälja självförtroende på burk hade jag varit miljonär.
För ni vet det är sant, skönhet finns inom oss! Det är bara att släppa ut den i en lagom dos med självförtroende så kommer du att skimra! Try it!

Nu får vi se om det blir lite shopping innan jag åker till flygplatsen för att möta den ryska uppfödaren och det som kommer bli Sveriges första Bambino. Även en liten sphynxdam kommer med hem.

Jag såg ut som ett rött lejon i mitt morgonruffs, och duschdrapperiet på hotellrummet var obeskrivligt vackert ha ha

https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-2/470288/images/2012/pic_207360711.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-2/470288/images/2012/pic_207360713.jpg" class="image">

April och maj har fortsatt med sjukdomar, jag kräks! Eller nej peppar peppar det har vi sluppit men förkylningarna har avlöst varandra och lunginflammation x2 på mig och x1 på Mannen min.

Sol börjar prata mer och mer, hon har utvecklat sitt vokabulär drastiskt dock pratar hon ff ganska otydligt så man får spetsa öronen för att höra vad hon säger. Vince har blivit så lång så jag tror inte det är sant! På mina 162 cm når han upp till mitt bröst och han är 5 nu. Växer han i denna takten så växer han i kapp mig på 3 år...

Katterna ger mig lagom stimulans och mycket glädje! 2 nya katter har efter en del rabalder anlänt till mig från Ryssland, dock tycks 2 av mina egenuppfödda som jag sparat för avel, trilla ur avelsprogramet pga hälsoproblematik då deras far visade sig ha hjärtsjukdomen HCM.
Men 2 kullar väntar vi inom kort, så vi får hoppas allt går bra där :)

Vardagen vandrade sin gilla gång som den gör mest hela tiden. Våren var halvvägs i sin tåga och jag blev officiellt arbetslös. Sommaren satte sprung och jag hoppades på ljusa tider, tiden då barnen ska springa med bara fötter och bada i havet och njuta av värmen. Jag vet ju vad svensk sommar innebär men man bär ju varje vår en illusion om att just denna sommaren kommer nog att bli sådan.
Min mormor har under många år haft Parkinson, de senaste åren har den varit mycket svår, svår för alla, alla som älskade denna fantastiska kvinna. Pannkaks-mormor, överbeskyddande -tjat-mormor som bara tjatade av kärlek. -Se dig nu över vägen innan du går över, ja mormor jag är faktiskt 20 år nu..
Mormors tid gick mot sitt slut, många var där och vakade vid hennes dödsbädd, sa farväl, släpp taget nu, det ok, vi är redo, du är redo! Vi kommer sakna dig, vi kommer gråta, men vi är redo, du är redo! hon lämnade jorden dagen efter midsommar.
Min far gifte sig samma dag. det var konstigt i mitt hjärta, jag var otroligt ledsen och glad på samma gång, jag var glad för att min far var så lycklig.
Min mormors begravning var den 15 jul. Det var vackert.
Min far dog den 17 juli, det regnade.
Jag pratade med far den 14 och vi bestämde att jag och barnen skulle komma och hälsa på, söndagen (den 17de)
Jag och min syster var hos vår mor på morgonen (ödet?) flera snabba samtal skedde, vi fick ett besked, vi kunde inte tro att det var sant, vår far skulle vara död, det kunde inte vara sant! det var inte sant!? Jag sov fortfarande och det var bara en ond dröm!? hela världen bara snurrade...
Sanningen låg i en säng på ett sjukhus, jag fick krama om det som nu inte längre fanns... Jag grät, min kropp lydde mig inte, min hjärna lydde mig inte. Ett skal klädde hela mig. Gjorde mig till en sten. Jag var utanför min kropp, jag såg mig omkring, letade, var är du far? du ska ju vara här!


På kvällen när jag skulle lägga mig, i ett mörkt och tomt rum, kände jag lukten, fars lukt, det luktade lastbil. Han var där hos mig i rummet. Jag kände att han älskade mig. Jag vet att han inte själv hade valt att gå, han togs ifrån mig, oss. Han blev berövad av livet, vi älskar honom ändå för alltid. Vi blev berövade hans kärlek, omtanke och framtida handlingar. Hans barnbarn får inte skratta med honom när de växer upp..
Älskade älskade pappa, morfar... farfar, make, vän...

Jag bär för alltid min far i mitt hjärta.


Jag försökte smita från livet genom att ta en minisemester i Norge, Norge hade ödelagts av smärta i ett terrordåd, för 2011 är ett svart år. Jag hoppas det ska vända. På min minisemester hade jag med mig en av mina kattungar, en frisk och glad liten fläkt, så som sphynxkattungar är. Vi kom till Oslo vid lunch på lördagen, jag och min mor, på söndagskvällen blev kattungen så sjuk att hon var tvungen att läggas in på djursjukhus, jag var tvungen att åka hem. kattungen kämpade för sitt liv men 6 dagar senare var hon död.

Fars död slet i hjärtana på de som älskade honom, det gjorde att vi inte kunde sansa oss, Många var oense om mycket. Det gjorde ont
Fars begravning var den 10 augusti. Det var smärtsamt.

Jag är arbetslös så jag måste söka jobb, oavsett om mina barn inte går på dagis, oavsett om min mormor dör, oavsett om min far dör, oavsett om en för de flesta obetydlig kattunge dör (för mig var hon jätteviktig, ett liv!), oavsett om jag slits i bitar i mitt inre, jag vill lägga mig ner och sova länge länge, jag vill finna styrkan att orka ta mig igenom något som inte går att ta sig igenom. jag vill le ifrån mitt djupa inre och hela vägen ut, jag vill få vara lycklig lite då och då.

Mina barn, vackra älskad, Ni gör mig stark!

Jag är arg på meningslösheten i smärta, smärta som får mig att tvivla på allt som gör oss till människor.


Jag ser små ljusglimtar, som viftar med ostyriga händer, som drar på smilbanden de just upptäckt att de har. Min far har fått ett barnbarn till, han hann aldrig träffa henne. Mina barn har fått en kusin på sin fars sida, en lite flicka.
Det finns ljusglimtar 2011.

Jag skall aldrig glömma detta året som sköt igenom min kropp som en kula från ett oväntat håll, den slet ut en bit av mitt hjärta. men jag ska stå upp, jag ska bli starkare. jag ska minnas, aldrig glömma att livet är så skört... vårda det, vårda varandra! Glöm ej att säga "Jag älskar dig!" det är aldrig obetydligt oavsett vilka känslor det ger mottagaren eller hur stark känslan en må vara. glöm inte att prata outtalat, orden finns oxå i luften.

och så avslutar vi med ett gammalt och nött ordspråk:
Det är i motvind som vingarna stärks