minsol

Det är en flicka där inne!
Så jag köpte en rosa barnvagn.
Jag hoppas att det är Sol som bor där inne och att hon kommer ut frisk och kry och förgyller mitt och min familjs liv.
Jag är så glad för att det bor en flicka i min mage, jag längtar efter att få upp henne på mitt bröst när hon kommer ut så jag kan få se om det är en Sol.
Ska man vänta sig det värsata och hoppas på det bästa för att slippa bli besviken.
Jag är ju en pessimist in i benmärgen, jag vågar inte jubla jag vågar bara le lite grann men jag välkommnar den varma känslan av spirande lycka.

Vincent världens bästa Vincent ska få ett syskon, hoppas att hans trottsperiod hinner lägga sig lite innan liten kommer ut. han är mitt uppe i "3 års trottsen" och funderar varannan dag på att bli blöjfri. därimellan slår han mig och skriker och gör tvärtimot vad han själv vill bara för att jag oxå vill det och om han gör som jag säger då trottsar han ju inte så då får han offra det för att kunna få vara världensjobbigaste trottsare just nu.  Men vad vore inte en "moders kärlek" om det inte vore för att man älskar dom lika mycket för det...?
Men om någon är intresserad hyrs han ut till lägstbjudande tills han kommit över detta stadie ;-P

Bilder på vagnen mm kommer förhoppningsvis innan hon hinner titta ut.
You better dont jinx yourself now!

Som uppfödare känner man nog igen sig i min rubrik!
Men jag kan ju bara prata för mig.
Min man säger att det inte är min hobby, min man säger att jag är besatt.
Han tycker att jag prioriterar "katterna" före familjen allt för många gånger, och ändå känner jag mig ständigt tillbakahållen, dämpad, pga att jag respekterar min familj. Jag vill inte prioritera katterna först, men de bara blir så när allt faller ihop!
MÅNGA GÅNGER känner jag att jag tagit mig vatten över huvudet.
när katter blir sjuka framförallt, när det krånglar med fodervärdar, när katter inte gör som de ska meo när planer går i stöpet.. en hona som vägrar löpa, när hanar börjar pissa, en katt blir dyrare i slutändan än man planerat ja det finns mycket att fylla i.

Min "hobby" kväver mig. Jag kan känna glädje när allt går som det ska, när kattungeköpare glädjs över sin ögonsten, som finns här för att jag har gjort det möjligt.
Men mest känner jag sorg, frustration, ledsamhet, tvivel, smärta in i själen och massor av stress...
Varför..VARFÖR slutar jag inte föda upp och bara njuter av 2-3 underbara goa kastrater??
Jag har det i blodet, det pumpar i mig varje seckund av dygnet! detfyller upp mig jag spricker av det, en tillfredställelse som förgör mig. Jag är galen, jag är besatt.
När jag legat på en hård madrass på golvet i flera dagar och vaktat på en katta som ska föda och har ont och sömnbristen tar ut sin rätt DÅ kommer min belöning (även om det händer tråkigheter här oxå) att få vara med när dessa ljuvliga varelser kommer till världen, att mammakatten ser mig som en väldigt viktig del i hennes upplevelse.
Jag känner mig som en GUD, ja det är det närmsta jag kan komma att beskriva det. jag får en kick som får mig att leva, jag har bara kännt en känsla som var starkare och det var när jag fick upp min son på bröstet när han äntligen kom ut efter så många timmars smärta.
Jag är beroende av denna "drog".

Varför jag skriver detta? jag vet inte, jag bara höll på att explodera av mina tvivel, skall jag? skall jag inte? kommer det att förinta mig för alltid denna gång?

Dikten om uppfödaren som kommer här nedan får mig att gråta varje gång, för den prickar så rätt.

Även om jag skulle sälja alla mina katter idag så skulle jag alltid vara uppfödare, för jag har det i blodet.

Jag är allergisk, och nej jag tål tyvärr inte sphynxen (dock bättre än håriga katter) och jag brukar säga att om det dödar mig så dör jag iaf lycklig, jag vill aldrig vara utan min "hobby"

En annan sak som slinker ur mig ibland när jag pratar med vanliga dödliga är att alla uppfödare e lite knäppa i huvudet, för det tycker jag!! och jag faller in i kattegorin ;-)

Over and out från ett riktigt jävla pucko!



ODE TO A BREEDER- a beautiful poem by Heather Field



I love my little kitty, she makes my house a home.

She always is my best friend, I never feel alone.

She makes me smile, she makes me laugh,

she fills my heart with love ...

Did some breeder breed her, or did she fall down from above?



I've never been a breeder, seen life through their eyes,

I hold my little kitty and just sit and criticize.

I've never known their anguish, I never felt their pain,

The caring of their charges, through snow or wind and rain.



I never sat the whole night through, waiting for babies to be born,

The stress and trepidation when their still not there by dawn.

I never felt the heartache, of a little life in my hands,

This darling little baby, who weighs but 60 grams.




Should you do that instead of this.......or this instead of that,

Alone your fight, and hope one day, he'll grow to be a cat,

and bring joy to another being, and make a house a home,

You know it's all just up to you, you fight this fight alone.



Formula, bottles, heating pads, you've got to get this right,

Two hourly feeds for this tiny guy, throughout the day and night.

In your heart you know, you're almost sure to lose the fight,

to save this little baby, but God willing ... you just MIGHT



Day one he's in there fighting, you say a silent prayer,

Day two and three he's doing well, with lots of love and care.

Day four and five ... he's still alive, your hopes soar to the heavens,

Day six he slips away again, dies in your hands day seven.



You take this little angel, and bury him alone,

With aching heart and burning tears, and an exhausted groan,

You ask yourself "Why do this? .... why suffer all this pain?

But see the joy your kittens bring ... it really self explains.



So when you think of breeders and label them with "greed",

Think about what they endure to fill another's need.

When you buy a kitten and with your precious dollars part,

You only pay with money ........ we pay with our heart.