minsol

April och maj har fortsatt med sjukdomar, jag kräks! Eller nej peppar peppar det har vi sluppit men förkylningarna har avlöst varandra och lunginflammation x2 på mig och x1 på Mannen min.

Sol börjar prata mer och mer, hon har utvecklat sitt vokabulär drastiskt dock pratar hon ff ganska otydligt så man får spetsa öronen för att höra vad hon säger. Vince har blivit så lång så jag tror inte det är sant! På mina 162 cm når han upp till mitt bröst och han är 5 nu. Växer han i denna takten så växer han i kapp mig på 3 år...

Katterna ger mig lagom stimulans och mycket glädje! 2 nya katter har efter en del rabalder anlänt till mig från Ryssland, dock tycks 2 av mina egenuppfödda som jag sparat för avel, trilla ur avelsprogramet pga hälsoproblematik då deras far visade sig ha hjärtsjukdomen HCM.
Men 2 kullar väntar vi inom kort, så vi får hoppas allt går bra där :)

Vardagen vandrade sin gilla gång som den gör mest hela tiden. Våren var halvvägs i sin tåga och jag blev officiellt arbetslös. Sommaren satte sprung och jag hoppades på ljusa tider, tiden då barnen ska springa med bara fötter och bada i havet och njuta av värmen. Jag vet ju vad svensk sommar innebär men man bär ju varje vår en illusion om att just denna sommaren kommer nog att bli sådan.
Min mormor har under många år haft Parkinson, de senaste åren har den varit mycket svår, svår för alla, alla som älskade denna fantastiska kvinna. Pannkaks-mormor, överbeskyddande -tjat-mormor som bara tjatade av kärlek. -Se dig nu över vägen innan du går över, ja mormor jag är faktiskt 20 år nu..
Mormors tid gick mot sitt slut, många var där och vakade vid hennes dödsbädd, sa farväl, släpp taget nu, det ok, vi är redo, du är redo! Vi kommer sakna dig, vi kommer gråta, men vi är redo, du är redo! hon lämnade jorden dagen efter midsommar.
Min far gifte sig samma dag. det var konstigt i mitt hjärta, jag var otroligt ledsen och glad på samma gång, jag var glad för att min far var så lycklig.
Min mormors begravning var den 15 jul. Det var vackert.
Min far dog den 17 juli, det regnade.
Jag pratade med far den 14 och vi bestämde att jag och barnen skulle komma och hälsa på, söndagen (den 17de)
Jag och min syster var hos vår mor på morgonen (ödet?) flera snabba samtal skedde, vi fick ett besked, vi kunde inte tro att det var sant, vår far skulle vara död, det kunde inte vara sant! det var inte sant!? Jag sov fortfarande och det var bara en ond dröm!? hela världen bara snurrade...
Sanningen låg i en säng på ett sjukhus, jag fick krama om det som nu inte längre fanns... Jag grät, min kropp lydde mig inte, min hjärna lydde mig inte. Ett skal klädde hela mig. Gjorde mig till en sten. Jag var utanför min kropp, jag såg mig omkring, letade, var är du far? du ska ju vara här!


På kvällen när jag skulle lägga mig, i ett mörkt och tomt rum, kände jag lukten, fars lukt, det luktade lastbil. Han var där hos mig i rummet. Jag kände att han älskade mig. Jag vet att han inte själv hade valt att gå, han togs ifrån mig, oss. Han blev berövad av livet, vi älskar honom ändå för alltid. Vi blev berövade hans kärlek, omtanke och framtida handlingar. Hans barnbarn får inte skratta med honom när de växer upp..
Älskade älskade pappa, morfar... farfar, make, vän...

Jag bär för alltid min far i mitt hjärta.


Jag försökte smita från livet genom att ta en minisemester i Norge, Norge hade ödelagts av smärta i ett terrordåd, för 2011 är ett svart år. Jag hoppas det ska vända. På min minisemester hade jag med mig en av mina kattungar, en frisk och glad liten fläkt, så som sphynxkattungar är. Vi kom till Oslo vid lunch på lördagen, jag och min mor, på söndagskvällen blev kattungen så sjuk att hon var tvungen att läggas in på djursjukhus, jag var tvungen att åka hem. kattungen kämpade för sitt liv men 6 dagar senare var hon död.

Fars död slet i hjärtana på de som älskade honom, det gjorde att vi inte kunde sansa oss, Många var oense om mycket. Det gjorde ont
Fars begravning var den 10 augusti. Det var smärtsamt.

Jag är arbetslös så jag måste söka jobb, oavsett om mina barn inte går på dagis, oavsett om min mormor dör, oavsett om min far dör, oavsett om en för de flesta obetydlig kattunge dör (för mig var hon jätteviktig, ett liv!), oavsett om jag slits i bitar i mitt inre, jag vill lägga mig ner och sova länge länge, jag vill finna styrkan att orka ta mig igenom något som inte går att ta sig igenom. jag vill le ifrån mitt djupa inre och hela vägen ut, jag vill få vara lycklig lite då och då.

Mina barn, vackra älskad, Ni gör mig stark!

Jag är arg på meningslösheten i smärta, smärta som får mig att tvivla på allt som gör oss till människor.


Jag ser små ljusglimtar, som viftar med ostyriga händer, som drar på smilbanden de just upptäckt att de har. Min far har fått ett barnbarn till, han hann aldrig träffa henne. Mina barn har fått en kusin på sin fars sida, en lite flicka.
Det finns ljusglimtar 2011.

Jag skall aldrig glömma detta året som sköt igenom min kropp som en kula från ett oväntat håll, den slet ut en bit av mitt hjärta. men jag ska stå upp, jag ska bli starkare. jag ska minnas, aldrig glömma att livet är så skört... vårda det, vårda varandra! Glöm ej att säga "Jag älskar dig!" det är aldrig obetydligt oavsett vilka känslor det ger mottagaren eller hur stark känslan en må vara. glöm inte att prata outtalat, orden finns oxå i luften.

och så avslutar vi med ett gammalt och nött ordspråk:
Det är i motvind som vingarna stärks

diskuterade förlossningen med en vännina på MSN

[c=47]Elinore[/c] säger:

klippte du själv Du e så duktig

Sol säger:japp, fast jag höll tydligen på att klippa sköterskan i fingret, vad hon nu hade fingret där för!

[c=47]Elinore[/c] säger:

skyll sig själv.. groggy nyförlöst klipper INTE rakt..

Sol säger:ha ha nej att vara halvhög på lustgas e nog inge bra när man ska klippa navelsträng..

[c=47]Elinore[/c] säger:

det borde hon veta..


För er som inte vet var hon enligt läkare mf och diverse beräknad till den 7 mars, och RUL (rutinultraljud) är väldigt exakta och jag kunde påstå bäst jag ville att jag viste när jag haft min ägglossning för jag har fel och de har rätt! men enligt min beräkning borde hon komma den 23 februari. Hon föddes den 17 februari.
Hon vägde 3040, var 48cm lång och hade 32cm i huvudomfång. 

Fick veta att Maggie smet från när EDAn skulle läggas och Fredrik blev glad över att få slippa se så alla glada och nöjda där..typ (om man kan vara glad över att få en fet nål inkörd mellan ryggkotorna)

Jag bad dem ta hål på hinnorna när hon sa att jag var öppen 10 cm men de ville hon inte!?

anteckningen i journalen lyder

EDA lagd
nästa anteckning är
barnet ute
det var dock 2½ timme där imellan...

i journalen står det oxå
första krystvärken 04.55
barnet fött 05.01

det är en flicka som har brottom, hoppas hon inte växer upp i samma takt!

På fredag kväll åkte vi till lysekil för att lämna vince hos farmor och farfar, jag hade haft det besvärligt i flera veckor med sammandragningar som kommit och gått.
på lördag vid 10 tiden på förmiddagen hade jag ganska jobbiga sammandragningar men de lugnade sig när jag la mig att sova ngn timme. även några på kvällen när vi åkte hem till gbg.
på söndagen ??
på måndagen var jag hos malin med maincoonerna och tjatade och hade lite sammandragningar i några timmar, men de försvann och jag sov gott på natten.
Maggie och jag var på ica och handlade på tisdag eftermiddag sedan såg vi på film, jag hade sammandragningar. alla dessa dagar kände jag ett tryck ner i underlivet. Jag skulle köra hem maggie och följa med henne in och titta till katterna och se till att hon hade pengar till taxi så hon kunde komma med den när det blev dax för förlossning. vi bestämde att jag skulle ringa förlossningen och få lite tröstande ord då jag kände att trycket som jag haft de senate dagarna påminde om när jag skulle föda vince, men att sammandragningarna var så svaga. när jag ringde tyckte de jag skulle komma in så de fick se hur det såg ut,
jag trodde de skulle säga det var normalt, så istället fick maggie hämta sin "födsloväska" och vi åkte till förlossningen.
fredrik underrättades om att vi äkte in och vi bestämmde att han skulle komma in efteråt om de sa att det var dax.
jag körde till förlossningen där de satte en CTG kurva och kollade. (jag är väldigt stolt över att kunna skriva att jag själv körde till förlossningen)
det var små värkar jag hade och de konstaterade att jag var öppen 4 cm, det kunde komma igång men det kunde fortsätta såhär några dagar. de ville att jag skulle gå och fika och komma tillbax senare, men de skrev in mig på ett rum för säkerhets skull för de var ont om dem.
vi fikade och gick sedan tillbax, vi fick veta senare att alla som kom efter mig skickades vidare till varberg för att föda.
vi gick in på rummet och jag prommenerade runt, ctg kurva sattes igen. vid halv 10 hade jag haft 3 värkar som var så starka att jag kände att jo, nu blir det förlossning, detta kommer inte avta. fredrik beordrades ta med morötter, knäckebröd, mackor och födsloväska och komma.
då fick jag oxå lustgas. så nu skulle Sol komma ut. jag kände att skillnaden på denna förlossning och förlossningen med
vince var så olika att jag nästan fuskade, öppen 4 cm, utan att ha legat i 4 timmars fruktansvärt smärtsamma värkar, kan jag ha sån tur??
med hjälp av lustgas och rätt andning tog jag mig igenom värkarna som stegrade i smärta, fredrik och maggie peppade mig och styrkte mig där imellan, de servade mig med morötter, och chokladbars och hämtade dricka mm.
lustgas, vilken underbar drog, tack gode gud för lustgas. jag hade hallucinogena, psykadeliska upplevelser,
först fruktansvärd smärta, men lustgasen hjälpte mig att fokusera på en punkt i mina halucinationer så att jag kunde koncentrera mig på att andas, och efter värken släppt dansade bilder med de gräsligaste 70 talstapeter i blodrött och gallagrönt, i rutor, ränder och trekanter, ugglor och träd osv mm.
jag lärde mig att hantera värkarna bra. vid 2 tiden var jag öppen 5 cm och jag skulle få EDA. vattnet hade inte gått och de pratade om att spräcka hinnorna när jag fått EDAn för att intensifiera värkarna.
en tysk narkosläkare lade EDAn, medan jag skickat ut Maggie och Fredrik så de kunde sträcka på benen och jag kunde koncentrera mig på att inte hoppa till när läkaren skulle göra detta läskiga ingrepp, aj vad ont det gjorde men å så skönt att få det! (jag hade ont vid instickstället i flera dagar efter.)
Maggie och fredrik fick kaffe och te så de inte skulle somna där de satt.
nu började det om lite, med snällare värkar som stegrade i smärta för var av dem som passerade. värkarna var långa och täta.
mitt tidsperspektiv var borta för länge sedan.
maggie och fredrik höll mig nera på jorden mellan värkarna och vi hade ganska trevligt. jag tyckte att det började trycka på och jag ville krysta, sköterskan konstaterade att jag var helt öppen men hinnorna var ju kvar, vattnet hade inte gått, jag sa att då krystar ja, nej det fick jag inte för vattnet skulle gå först, hon gick och jag kände plöttsligt att nu kommer hon,
jag måste krysta annars dör jag och tryckte på knappen, hon kommer in och jag säger att nu kommer hon, hon kollar och utropar ja det gör hon, huvudet är halvägs på väg ut. Hon skrek ut i korridoren att det kommer en bebis här inne. jag krystade 2 gånger och så var Sol ute och Bm var lätt chockad, den andra bmen kom in sammtidigt som Sol kom och fick kasta sig in med tänger och handduk.
moderkakan var lätt att krysta ut, med vince smärtade det fruktansvärt då jag var så söndrig så det kändes nästan som att föda ett till barn där.
5 fult sydda stygn behövdes det denna gång, förra gången var det 45 stygn.
Jag klippte navelsträngen själv!