minsol

Vardagen vandrade sin gilla gång som den gör mest hela tiden. Våren var halvvägs i sin tåga och jag blev officiellt arbetslös. Sommaren satte sprung och jag hoppades på ljusa tider, tiden då barnen ska springa med bara fötter och bada i havet och njuta av värmen. Jag vet ju vad svensk sommar innebär men man bär ju varje vår en illusion om att just denna sommaren kommer nog att bli sådan.
Min mormor har under många år haft Parkinson, de senaste åren har den varit mycket svår, svår för alla, alla som älskade denna fantastiska kvinna. Pannkaks-mormor, överbeskyddande -tjat-mormor som bara tjatade av kärlek. -Se dig nu över vägen innan du går över, ja mormor jag är faktiskt 20 år nu..
Mormors tid gick mot sitt slut, många var där och vakade vid hennes dödsbädd, sa farväl, släpp taget nu, det ok, vi är redo, du är redo! Vi kommer sakna dig, vi kommer gråta, men vi är redo, du är redo! hon lämnade jorden dagen efter midsommar.
Min far gifte sig samma dag. det var konstigt i mitt hjärta, jag var otroligt ledsen och glad på samma gång, jag var glad för att min far var så lycklig.
Min mormors begravning var den 15 jul. Det var vackert.
Min far dog den 17 juli, det regnade.
Jag pratade med far den 14 och vi bestämde att jag och barnen skulle komma och hälsa på, söndagen (den 17de)
Jag och min syster var hos vår mor på morgonen (ödet?) flera snabba samtal skedde, vi fick ett besked, vi kunde inte tro att det var sant, vår far skulle vara död, det kunde inte vara sant! det var inte sant!? Jag sov fortfarande och det var bara en ond dröm!? hela världen bara snurrade...
Sanningen låg i en säng på ett sjukhus, jag fick krama om det som nu inte längre fanns... Jag grät, min kropp lydde mig inte, min hjärna lydde mig inte. Ett skal klädde hela mig. Gjorde mig till en sten. Jag var utanför min kropp, jag såg mig omkring, letade, var är du far? du ska ju vara här!


På kvällen när jag skulle lägga mig, i ett mörkt och tomt rum, kände jag lukten, fars lukt, det luktade lastbil. Han var där hos mig i rummet. Jag kände att han älskade mig. Jag vet att han inte själv hade valt att gå, han togs ifrån mig, oss. Han blev berövad av livet, vi älskar honom ändå för alltid. Vi blev berövade hans kärlek, omtanke och framtida handlingar. Hans barnbarn får inte skratta med honom när de växer upp..
Älskade älskade pappa, morfar... farfar, make, vän...

Jag bär för alltid min far i mitt hjärta.


Jag försökte smita från livet genom att ta en minisemester i Norge, Norge hade ödelagts av smärta i ett terrordåd, för 2011 är ett svart år. Jag hoppas det ska vända. På min minisemester hade jag med mig en av mina kattungar, en frisk och glad liten fläkt, så som sphynxkattungar är. Vi kom till Oslo vid lunch på lördagen, jag och min mor, på söndagskvällen blev kattungen så sjuk att hon var tvungen att läggas in på djursjukhus, jag var tvungen att åka hem. kattungen kämpade för sitt liv men 6 dagar senare var hon död.

Fars död slet i hjärtana på de som älskade honom, det gjorde att vi inte kunde sansa oss, Många var oense om mycket. Det gjorde ont
Fars begravning var den 10 augusti. Det var smärtsamt.

Jag är arbetslös så jag måste söka jobb, oavsett om mina barn inte går på dagis, oavsett om min mormor dör, oavsett om min far dör, oavsett om en för de flesta obetydlig kattunge dör (för mig var hon jätteviktig, ett liv!), oavsett om jag slits i bitar i mitt inre, jag vill lägga mig ner och sova länge länge, jag vill finna styrkan att orka ta mig igenom något som inte går att ta sig igenom. jag vill le ifrån mitt djupa inre och hela vägen ut, jag vill få vara lycklig lite då och då.

Mina barn, vackra älskad, Ni gör mig stark!

Jag är arg på meningslösheten i smärta, smärta som får mig att tvivla på allt som gör oss till människor.


Jag ser små ljusglimtar, som viftar med ostyriga händer, som drar på smilbanden de just upptäckt att de har. Min far har fått ett barnbarn till, han hann aldrig träffa henne. Mina barn har fått en kusin på sin fars sida, en lite flicka.
Det finns ljusglimtar 2011.

Jag skall aldrig glömma detta året som sköt igenom min kropp som en kula från ett oväntat håll, den slet ut en bit av mitt hjärta. men jag ska stå upp, jag ska bli starkare. jag ska minnas, aldrig glömma att livet är så skört... vårda det, vårda varandra! Glöm ej att säga "Jag älskar dig!" det är aldrig obetydligt oavsett vilka känslor det ger mottagaren eller hur stark känslan en må vara. glöm inte att prata outtalat, orden finns oxå i luften.

och så avslutar vi med ett gammalt och nött ordspråk:
Det är i motvind som vingarna stärks